Amaranterordens historia


Amaranterorden instiftades år 1653 av drottning Kristina. I sina memoarer berättar drottningen att det var en sed vid svenska hovet att fira trettondagen med en kostymbal. Festerna firades med sådan prakt att de överträffade allt vad man sett i Norden. Trettondagsbalen 1653 firades enligt romerskt mönster och kallades Gudarnas högtid  i ”det lyckliga Arkadien”. Gästerna var utklädda till gudar och hovets damer och herrar föreställde herdinnor och herdar, anförda av drottningen som antagit namnet Amaranta, den oförgängliga, efter en växt med röda blommor och gröna blad som aldrig vissnade och var helgad åt Poseidon. Vid sidan av drottningen presiderade den spanska ambassadören Antonio Pimentel. Senare på kvällen bytte drottningen ut sin herdinneskrud till en festklänning. Juvelerna som prytt Amarantas dräkt sprättades bort och delades ut till de närvarande. Med gåvan instiftade drottningen Frairie d’Amarante. Efter juvelutdelingen dansades för första gången i Amaranterordens historia en gavott.

Kort efter festen bjöd drottning Kristina till Jakobsdals slott ett sällskap som fick i uppgift att nedteckna stadgarna och en programförklaring för en orden som hon beslöt att skulle heta Amaranterorden. Vid riddardubbningen förestavade drottningen – stormästarinnan – eden. Riddaren lovade därmed att vara drottningen trogen, stödja hennes intressen, försvara dygden och dygdiga kvinnors heder, bestraffa lasten, göra hederliga gärningar och hålla ordenslöften heliga. Följande ordenshögtid ägde rum 1654 varefter Kristina abdikerade, konverterade till katolicismen och  flyttade till Rom. Därefter dubbades inte längre några nya riddare och verksamheten somnade in.

Genom att Amaranterorden bars av höga regeringsmedlemmar och utländska ambassadörer blev den också Sveriges första statsorden. Som sådan fick den en plats i 1600- och 1700-talets internationella ordenslitteratur.

Sommaren 1760 var det politiska tillståndet oroligt i Sverige till följd av de politiska striderna mellan hattar och mössor. Inflationen var hög och handeln led ”av den nedfallne wexelcoursen”. Som motvikt till all bedrövelse och misär uppstod olika sällskap och kotterier med varierande syften. Ett sällskap bestående av yngre anställda vid Riksbanken beslöt sig för att ”till åminnelse av den stora och för sin lärdom vittbekanta Drottning Kristina” återuppliva Amaranterorden. Detta skedde på Kristinadagen den 24 juli 1760. Initativtagare var bokhållaren i Riksbanken Claes Qvist och notarien i Stockholms norra kämnersrätt Edvard Johan Sondell. Claes Qvist blev ordens första stormästare.

Ordens ändamål var att idka ”vittra och välgörande göromål och oskyldiga nöjen”. Sammankomster och baler ordnades varannan vecka i en silkeshandlares lokal som kallades Spökslottet vid Drottninggatan. Hela staden talade om Amaranterbalerna som besöktes av ståndspersoner, ämbetsmän, borgare, musikanter, konstnärer och poeter. Alla ville visa sig på balerna. Också Carl Michael Bellman uppträdde där med sin luta.

Till medlemmar godkändes välrenommerade medborgare och nya intogs efter omröstning. Medlemmarna skulle tilltala varandra som bröder och systrar och den som glömde detta och tilltalade någon med titel, herr, fru eller mamsell fick betala böter. Brott var även att utebli från logen utan laga förhinder, att komma för sent eller att låta höra ”eder och grova utlåtelser”. Man var noga med disciplin och goda seder. Amaranterorden var påfallande demokratisk för sin tid. Öppenhet för olika stånd, titelbortläggning och ordenstecken, vilka hittills varit ett privilegium för de högsta samhällsklasserna, utsträcktes nu till vanliga borgare.

Konung Gustav III tilltalades av Amaranterordens verksamhet. Han var intresserad av allt som berörde drottning Kristina. Han skrev till och med små skådespel som handlade om henne. I slutet av 1780-talet hade han gärna sett Amaranten som en exklusiv hov- och adelsorden. Han började skissera statuter, insignier och ceremoniel i anslutning till drottning Kristinas Amaranterorden. Hans dröm gick inte i uppfyllelse.  Skismen mellan kungen och första ståndet förvärrades och ledde till att Gustav III mördades den 16 mars 1792. Den påföljande förmyndarregeringens tid och Gustav IV Adolfs regentperiod innebar en nedgång för Sverige. Finland förlorades åt Ryssland 1809 och kungen blev tvungen att abdikera. Efter Karl XIII bestegs tronen av Napoleons marskalk Jean Baptiste Bernadotte, Karl XIV Johan, som blev en hängiven beskyddare för Amaranterorden, likaså hans son, sedermera kung Oskar I. Även alla de efterföljande kungarna har varit beskyddare för Amaranterorden.

På 1800-talet introducerades nya danser på Amaranterbalerna. Kadriljen med sina många turer inövades under ledning av en dansmästare, likaså kotiljong, en fransk modedans. Man ordnade baler i Börssalen i Stockholm. Salen utsmyckades med lagerträd, vimplar och flaggor. Vid sekelskiftet började man ordna festerna på Grand Hotel och kungligheter var ofta sedda gäster på balerna.  Under krigsåren levde Amaranten ett stillsamt liv, och först 1952 ordnades den första efterkrigstida högtidssammankomsten och balen. I balen deltog kung Gustav VI Adolf och drottning Louise samt prinsessan Sibylla. Några år senare deltog även prinsessorna Margaretha, Birgitta, Desirée och Christina. Den nuvarande svenska kungafamiljen, konung Carl XVI Gustaf, drottning Silvia, kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip har fortsatt denna tradition.

Ryktet om det glada sällskapslivet i Stockholm på 1760-talet spridde sig i riket, och andra städer yrkade på att få grunda egna ordenssällskap. De första övningssamhällena grundades år 1766 i Göteborg och Åbo. De följande uppstod i Malmö (1810), Norrköping (1853, lades ner år 1900) och Karlskrona (1886).

Amaranterorden hade för avsikt att inrätta ett övningssamhälle i Finland 1766 men verksamheten kom aldrig igång. Av en händelse fick man år 1979 veta att det i ordensarkivet i Stockholm finns en fullmakt som är undertecknad, kontrasignerad, sigillerad och daterad 24 juli 1766.

Som en följd av detta började man diskutera möjligheten att återuppväcka Amaranterorden i Finland. Ett gott samarbete med Amarantherorden i Stockholm ledde till att tanken fullföljdes och man kunde hålla den första konseljen den 16 augusti 1985. Den första högtidssammankomsten och balen ägde rum  6 maj 1989 på Hotel InterContinental.

Amaranterorden i Finland har fått ett stadigt fotfäste i kulturlivet i vårt land. År 2006 ordnas den tionde högtidssammankomsten med bal. Festlokal för de fem första var Hotel InterContinental på Mannerheimvägen och därefter har festligheterna ägt rum på Restaurang Fiskartorpet. Festceremonierna är desamma från år till år. Man samlas till högtidssammankomsten och stormästaren välkomnar de nya syskonen som tågar in på den röda mattan medan kadetterna står i spaljé. Ordningsmannen och stormästaren utväxlar enligt protokollet fraser och hälsningar. Högtidssammankomsten är samtidigt både värdig och illuster. Därefter följer en delikat festmiddag och skålar utbringas för fosterlandets och ordens väl. Då kaffet druckits ur inleds dansen. När musiken tonat ut på småtimmarna kan man ännu fortsätta på nattklubben där nattmaten serveras. Som stormästaren brukar uttrycka sig:”Det är en förtrollad natt”. Stämningen är gemytlig, varm och värdig, och många nya vänskapsband knyts över generations- och språkgränser.


03032008
---

Alexandra Amaranta
Föredrag vid Amaranterordens programkväll den 16 oktober 2007 på Villa Gyllenberg av överceremonimästaren och generalkommendören Henrik Degerman.


Vördade Stormästare, kära syskon av lägre, högre och högsta graderna!
Kunnianarvoisa Suurmestari, rakkaat alempien, korkeampien ja korkeimman asteen sisarukset!


Ensimmäinen ritarimerkkiä kantanut ”maanmiehemme” oli kuningas Eerik Pommerilainen, joka vuonna 1405 sai Englannin Sukkanauhan. Kuningas Kustaa Vaasan jälkeen ovat kaikki valtionpäämiehemme Kaarle XII:a lukuunottamatta kantaneet joko koti- tai ulkomaista ritarimerkkiä. Kustaa Vaasa oli Ranskan Pyhän Mikaelin ritari, hänen poikansa Eerik XIV jakoi Salvator (Vapahtajan) ritariketjua, Juhana III Agnus Dei (Jumalan Karitsan) ritariketjua (joka sisälsi muun muassa Suomen miekkaa kantavan leijonan) ja Kaarle IX Jehovan ritariketjua. Ketjujen saajat eivät kuitenkaan muodostaneet mitään järjestettyä ritarikuntaa.

Kuningas Kustaa II Aadolf sai vuonna 1627 Englannin Sukkanauhan. Hänen tyttärensä Kristiina jakoi isänsä tavoin auliisti itseään esittäviä kultamitaleita ketjussa kannettaviksi Tukholman hovin lukuisille ulkomaan vieraille. Kruunaijaisiinsa lokakuun 20 päivänä 1650 hän suunnitteli perustavansa uuden ritarikunnan.

”Jag tillåter inte främmande herdar att märka mina får”, uttalade drottning Kristina och föreslog den 2 augusti 1650 i riksrådet om man ”inte borde konstituera en riddareordning, sådan som hos alla nationer vore bruklig, och tänkte hon därmed beneficiera sina betjänte”. Ordenstecknet skulle vara ett vitt kors med en sol i mitten och orden skulle kallas Solorden eller Jesu namns orden. Drottningen nämnde sedan några svenska och utländska dignitärer hon tänkt uppta i denna orden. Riksrådet hemställde att orden skulle kallas Christinaorden efter sin stiftarinna.

Ordenstecknets utformning blev föremål för en lång diskussion. Som centralbild föreslogs bokstäverna CHRS ”som kunde tyda såväl på Christi namn som på Christina”, spegelmonogrammet CC, IHS för Iesu Hominum Salvator, samt svenskarnas lösen under trettioåriga kriget Immanuel, Gud med oss. Slutresultatet blev att åtsidan skulle ha Immanuel och frånsidan CC, samt att ordens namn skulle vara Immanuelsorden. Hela ordensprojektet gick emellertid i stöpen, som det förmodas på grund av Axel Oxenstiernas motstånd.

Kuten tiedämme kuningatar Kristiina perusti vuonna 1653 Amaranttiritarikunnan, tällä kertaa ilman hankalan valtaneuvoston myötävaikutusta. Vaikka Amarantti perustettiin loppiaistanssiaisten yhteydessä, sitä annettiin 5 ruhtinaalle, 6 ambassadöörille ja 5 sotamarsalkalle ja on näin katsottu olevan Ruotsin ensimmäinen valtiollinen kunniamerkki. Ritarimerkki oli kaksi vastakkaista AA kirjainta vihreän laakeriseppeleen ympäröimänä.

Myös Vaasakuninkaitten ritariketjujen merkit olivat olleet pyöreät tai soikeat. Ristien suosio kunniamerkeissä ei ollut vielä alkanut ja laakeriseppelekuvio sopi hyvin 1600-luvun klassiseen symbolikieleen. Mielenkiintoista on se ettei Amarantissa esiinny yhtään kristillistä eikä heraldista kuvaa. 140:ssä ennen Amaranttia perustetussa ritarikuntien merkeissä esiintyy vain joko kristillisiä tai heraldisia kuvioita. Mistä on siis peräisin Amarantin klassinen kirjain-seppele yhdistelmä?

Ordens namn av Amarant har väckt mycken debatt. Amaranta, den oförgängliga, var det grekiska herdinnenamn drottning Kristina bar vid ordens instiftelse. Hennes favorit var den spanske ambassadören Pimentelli, som hette Antonio i förnamn och var född i den portugisiska staden Amarante. Amaranthus är namn på flere växter och träd (bois amaranthe), vilka aldrig vissnar och vilka avsöndrar rödvioletta färgämnen; den färg som används i de nutida ordensbanden för I och V klasserna.

Kristina kan ha haft andra bevekelsegrunder för bokstäverna AA i sin orden. Hon hade redan innan Amarantens tillkomst umgåtts med planerna att konvertera till den romerska kyrkan och biståtts av bland andra ambassadören Pimentelli. Juldagen 1655 konfirmerades hon i Peterskyrkan i Rom av påven Alexander VII. Hon antog då namnet Christina Maria Alessandra (för att hedra påven!) och skrev sig sedan alltid Christina Alessandra. I Rom tog hon iniativet till litteraturakademin Accademia degli Arcadi, som stiftades 1690, året efter Kristinas död. Som i den första amaranterbalen skulle medlemmarna bära grekiska herdenamn och stiftarinnan själv upptas som första namn i matrikeln med herdinnenamnet Basilissa, drottningen. Hennes porträtt hänger ännu i akademins lokaler.

Drottningens oförverkligade ordensprojekt hade haft CHRS – Christina Regina Suecorum – som huvudsymbol. Vad vore då lämpligare än att hennes arkadiska orden skulle ha AA – Alexandra Amaranta, den oförgängliga Alexandra som sin symbol? Kungliga monogram blev populära i ordenstecken under 1700- och 1800-talet. Bland ännu existerande sådana ordnar kan nämnas brittiska Victoria-orden, luxemburgska Ekkroneorden och påvliga Piusorden.

Under 1600- och 1700-talen blev Amaranten känd genom att avbildas i tidens alla stora ordensverk. När Amaranten återupplivades 1760 var namnet alltså ingalunda okänt eller bortglömt. Kung Gustav III hade som känt ett livligt intresse för ordensväsendet. Vid sin kröning 1772 instiftade han Vasaorden, som komplement till de av kung Fredrik 1748 instiftade Serafimer-, Svärds- och Nordstjärneordnarna. Men 1778 planerade Gustaf en ny Jehovaorden för prästerskapet och 1783 en ny Amaranterorden. Den skulle antingen bli en hovorden eller en speciell damorden med två klasser, damer och noviser och med drottningen som stormästarinna. Inget av projekten förverkligades.

Vuonna 1760 elvytetty Amarantti, Suureksi Amarantiksi myös kutsuttu, hyödynsi kungitar Kristiinan Amaranttimerkkiä asettaen sen maltan ristin keskuskuvioiksi. Ruotsin kunniamerkit ovat kuten tunnettua kaikki maltan ristin muotoisia kun taas esimerkiksi venäläiset ja suomalaiset ovat yrjönristin muotoisia.

Kristiinan Amarantissa oli ollut vain yksi luokka, jossa merkkiä kannettiin amarantinvärisessä nauhassa – punainen tai punavioletti. 1700-luvun Amarantti käsitti kuusi luokkaa, joita piti erotta toisistaan nauhaväreillä. I ja V luokka sai kuten todettiin alkuperäisen punavioletin värin vihrein sivujuovin. Yksivärisiä kunniamerkkinauhoja oli 1700-luvulla jo siinä määrin, että sivujuovat olivat välttämättömiä sekaannusten välttämiseksi. III luokassa samat värit ovat toisessa järjestyksessä. Toinen väriyhdistelmä on vaaleansininen ja valkoinen jota käytetään II ja IV sekä VI eli korkeimmassa luokassa. Vaaleansininen on epäilemättä peräsin Serafiimiritarikunnan nauhasta ja valkoinen taas erottumisväri.

Vaikka Amarantti jatkaa valtiollisen ritarikunnan perinteitä ja Ruotsin kuninkaat toimivat sen suojelijana, Amarantti on kiistatta epävirallinen, yksityinen seurapiiriritarikunta. Sen merkkejä kannetaan vain Amarantin omissa tilaisuuksissa. Koska kuningas ainakin henkisesti on läsnä Amaranttikokouksissa käytetään niissä samanaikaisesti myös virallisia kunniamerkkejä. III, IV, V ja VI luokan merkit käytetään suurristin tavoin mutta frakin päällä. Virallisia suurristejä merkitään silloin pelkästään rintatähdellä. I ja II luokan merkit kannetaan rinnassa virallisten kunniamerkkien alla. Näin halutaan selvästi osoittaa Amarantin ja virallisten kunniamerkkien omat paikat.

Ruotsin Amarantissa käytetään järjestään pienoiskunniamerkkejä. Suomessa on haluttu korostaa tilaisuuden juhlavuutta alkuperäiskunniamerkeillä. Miniatyyrien käyttö on kieltämättä mukavempaa ja tämän ajan hengen mukaista. On muistettava että alkuperäiskunniamerkkien kantaminen on aina oikein. Amaranttitilaisuuksissa on nähty kannettavan myös muita yksityisiä kunniamerkkejä. Tällainen menettely on sopimaton, sillä näin vähätellään Amarantin merkitystä.  Suuri Amaranttiritarikunta, joka pohjoismaisen yhteistyön parhaassa merkityksessä elää myös Suomessa, on säilynyt kuningatar Kristiinan ritarikuntien ylpeänä perinteen vaalijana.


För detta föredrag har förutom litteratur över Amaranterorden använts
A.M. Perrot, Historische Sammlung aller Ritterorden. Leipzig 1821
Karl Löfström, Sveriges riddarordnar. Örebro 1950
Sforza Pallavicino, Drottning Kristinas väg till Rom. Stockholm 1966
John Bernström och Bengt Rapp, Nordiska ledamöter av Accademia degli Arcadi i Rom. Historiskt arkiv 15, Lund 1969